Alla har vi våra laster

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.

Utan penna i Portugal

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

Den ljusnande framtid är vår

Om det är så att ni ser en naken tonåring dra runt i området, så är det min. Jag är så himla trött på att tjata på honom om att hänga på till centrum för att uppdatera höstgarderoben. Gjorde ett tappert försök till att klara av det utan att han behövde vara med. Var på Stadium och köpte två par blå byxor - ett par chinos och ett par jeans så att det skulle vara lite att välja på -, två T-shirts med skatemotiv - det är han ju i alla fall intresserad av - och en svart långärmad tröja. Han ratade allt. Byxorna var för blå, för smala i benen, för pösiga, T-shirtsen hade bilder, vilket han inte gillade över huvud taget, och den svarta tröjan hade knappar i halsen, det gillade han inte heller. Det var bara att åka tillbaka. Kom hem med ett par nya chinos, från JC denna gång, som var en aningens mörkare blå och smalare i benen, men inte för pösiga. Men, nej...
Den yngre sonen är desto lättare. Idag var vi tillsammans i Stinsen och hittade både vinterskor och ny mössa. Inga problem där. När vi kom hem med allt ville förståss min förstfödde också ha en ny mössa. Med mitt hattande fram och tillbaka med olika par byxor färskt i minnet blev mitt svar att i så fall fick han allt slita sig från datorn, slänga på sig lite kläder och hänga med till centrum för att själv välja ut en mössa. Då skulle vi ju kunna passa på att inhandla vinterdojor på samma gång. Den gubben gick naturligtvis inte. Han var precis uppe i något väldigt viktigt på WoW som inte kunde avbrytas bara så där.
Med tanke på att svaret varit detsamma de senaste veckorna när jag frågat så svarade jag honom att detta var hans sista chans till inköp av vinterskor och att han fick fixa det själv om det var så att han behövde några till vintern.
-Bli inte förvånad om du inte har några skor alls en dag när du ska iväg, muttrade jag surt och gick ut ur hans rum.
Med tanke på hur snabbt han sliter ut skorna med den där longboard'en han har, så skulle det scenariot inte vara helt osannolikt.
-Eller kläder heller för den delen, fortsatte jag med tanke på de Adidas-byxor som jag köpte till honom i våras och som han inte hade en vecka en gång innan han skrubbade upp dem på båda knäna.
Förbaskade longboard, men den får ju i alla fall ut honom ur rummet då och då. Annars är det inte mycket som får ut honom. Kompisar, dem träffar man ju ändå på nätet. Middag, det tar bara tid. Mat äter man helst direkt ur kylskåpet mitt i natten. Eller om sonen får bestämma, framför datorn.
För att de ska få med sig något husligt i livet i alla fall, så jag jag bestämt oss för att killarna bestämmer och lagar middag på lördagarna. Idag var det den äldstes tur. Wienerschnitzel skulle det bli och döm om min förvåning när han kom ner till köket utan protester för att förbereda middagen.
Jättefina schnitzlar blev det och vi hade det riktigt mysigt under middagen också, jag och grabbarna. Manken är ute på golfresa i helgen och kunde därför inte närvara, men han fick sig en bild tillskickad för att han i alla fall skulle få se vilken fin middag sonen tillrett.
-Vad duktiga ni är på matlagning, sa jag till den yngste sonen efter att tonåringen lämnat köket för att återgå till sitt dataspelande.
-Jag kan klara mig bra själv nu, förklarade min minste. Jag vet också hur man förbereder grillen, för jag fick hjälpa pappa med det när han hade ont i magen i somras.
-Vad bra, fortsatte jag. Det är väl bra att kunna lite matlagning så att ni klarar er när ni blir stora. T ex när ni blir större kanske ni är hemma och tar hand om huset ifall jag och pappa reser bort.
-Åh...det blir jobbigt, svarade min yngste, då är det jag som får ta hand om brorsan.
-Tror du det blir så? undrade jag.
- Ja, suckade min sistfödde, det blir jag som får säga "klä på dig" och "du får inte äta där uppe".
Jag kunde inte låta bli att småle. Sonen funderade vidare, stirrade ut i fjärran varpå han fortsatte:
-Och "ta ner disken efter dig", till brorsan, 90 år.

När man får oväntat besök

Min granne TB råkade ut för en, för honom, olustig händelse i lördags. Minst sagt, skulle man kunna säga. Frun hade följt med sonen till ett sportevenemang och dottern var ute på sitt. Han blev således själv hemma och hade säkert tänkt ägna dagen åt viktiga saker. Nu blev det inte så.
Troligen hade han glömt ytterdörren öppen. Grannarna är ju kattägare och lördagen var fin, så det var väl en passande dag att låta katten komma och gå som den ville. Förmodligen försjunken i sina förehavanden såg TB plötsligt i ögonvrån en mörk skugga ila förbi. Vad var det? Var tog den vägen?
Han skyndade efter för att se vad som objuden tagit sig in och stört hans lördag. Letade än här och en där tills han fick se en varelsen sitta inkrupen under sängen. Jag kan riktigt se för min inre syn hur TB måste ha funderat inför åsynen var denna oväntade gäst.
För att finna på råd ringde han upp sin fru och lät meddela att det krupit in en gremlin under sonens säng. Nu kunde ju inte fru M göra mycket åt saken från sin sons idrottstävling. TB var således tvungen att ta saken i egna händer.
Först och främst underrättade han polisen om sin nya bekantskap. Där gjorde man en notering utifall att någon lösning på problemet skulle uppenbara sig. Därefter tog TB en bild på odjuret. Kunde ju tänkas att ingen skulle tro honom när han berättade om den, ifall den plötsligt försvann ut igen innan de andra i familjen hunnit hem. Sedan skred TB till verket.
Iklädd skinnjacka och trädgårdshandskar, för att skydda sig mot eventuell rabies, började han fösa ut besten underifrån sängen. Jag kan tänka mig att det inte var helt lätt. Det är naturligtvis svårt att fånga odjur under sängar samtidigt som man måste skydda sig från attack. Efter mycket om och men fick han inte bara ut djuret, utan också in det i kattens transportbur. Snabbt stängde han burdörren och kunde pusta ut. Puh! Nu kunde han invänta övriga familjemedlemmars hemkomst i trygghet, oåtkomlig för eventuella överfall.
När frun, sonen och dottern senare kom tillbaka hem berättade TB för dem om sina eskapader. Hur han uppfattat en rörelse i ögonvrån, skyndat efter och hur han till slut lyckats fånga ett odjur i kattburen.
Nyfikna ville naturligtvis alla i familjen beskåda denna varelse som olovandes tagit sig in i huset och som krävde både skinnjacka och handskar för att oskadliggöras. De böjde sig därför förväntansfullt fram emot kattburen för att ta sig en titt på det som deras far och make liknat vid en gremlin.
Där inne fick de se en liten, vit varelse som med stora, mörka ögon blickade tillbaka ut på dem. Där inne satt en liten, liten hundvalp, inte mycket större än en grapefrukt och som darrande tryckt in sig så lång in den kunde komma i buren.
Det visade sig senare att det var deras grannes lilla hundvalp som varit ute på rymmen. Valpen kunde därför snart återförenas med sin ägare. Slutet gott, allting gott och ingen skada skedd. Inte ens på TB. Fast han hade ju vidtagit säkerhetsåtgärder...för säkerhets skull.

Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Provocera mera

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Grimasera mera

Tillbaka i arbete igen efter semestern. Kan bara konstatera att effekten av de åtstramningar som gjordes proaktivt i våras för att undvika solbadande på undanskymd plats i vassen, är nu så här i efter-semestern-tider helt utraderad. Det har väl blivit lite mycket av det goda här på sistone, får jag väl erkänna. Ett och annat glas vin, en gräddig sås nu och då, gott bröd och till och med en och annan potatis har väl slunkit ner när det inte borde ha gjort det. Ja ja, det är bara att ta nya tag. Man ska väl se fin ut under resten av året också.
Blev sittande kvar i soffan efter nyhetsmorgon här om dagen och kom av den anledningen att titta på The Doctors på TV4. Just denna morgon var Cynthia Rowland gäst i studion. Cynthia berättade hur hon höll sig rynkfri med hjälp av ansiktsgymnastik. Genom dagliga ansiktsövningar kan man undvika att behöva ta till kniven för att släta ut anletsdragen, menade hon. Kan ju vara nått att pröva, tänkte jag.
Sagt och gjort, googlade mig fram till några passande övningar för mina dagliga rutiner.

Övning 1: Le brett med öppen mun genom att dra upp mungiporna mot öronen, men slappna av i ögonen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 2: Dra in kinderna så att en fiskmun bildas och försök därefter le, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger..

Övning 3: Lyft upp hakan med munnen lite öppen och tryck upp tungan i gommen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 4: Tryck ut underkäken till ett kraftigt underbett, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 5: Fyll ena kinden med lyft och flytta därefter luften fram och tillbaka mellan kinderna 10 gånger eller tills luften tar slut, upprepa 4 gånger.

Övning 6: Tryck upp ögonbrynen med fingertopparna, blunda och tryck tillbaka ögonbrynen med pannmusklerna, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Passande tid för dessa övningar är i bilen på väg till arbetet på morgonen. I alla fall övning 1 till 5, nummer 6 gör jag någon gång under dagen då jag inte sitter bakom ratten. Detta för att undvika olyckor. Jag har c:a 30 minuters bilväg från hemmet i Sollentuna till arbetet i Uppsala och något ska man ju sysselsätta sig med. För säkerhets skull brukar jag vänta med mina övningar tills efter att jag har passerat Arlanda. Mellan Arlanda och Uppsala är det betydligt mindre bilar på vägen, därmed mindre omkörningar och därför mindre risk att bli upptäckt. Man vill ju inte skrämma slag på sina medtrafikanter så där direkt på morgonen. Kan tänka mig att blodet skulle stelna i ådrorna på en och annan som genom att snabbt ögonkast in i min bil fick se mig i full färd med att genomföra övning 1. Nej, det vore en skrämmande syn med risk att orsaka dikeskörning av betraktaren.
Tänkte att jag skulle ge mina övningar några månader i alla fall, så kanske jag är slät som en baby-bak i ansiktet lagom till jul. Den som lever får se.